Mitt första blogginlägg var tänkt att vara teoretiskt, genomtänkt och konstruktivt.
Så blev det inte.
Romsk kvinna utanför ICA. Jag har med mig ett par bullar. Hon tackar, men börjar sedan gestikulera. Jag förstår inte hennes språk, och till en början tror jag att hon ber om pengar. Det gör hon inte, hon ber om sympati. Förstår efter en stund att någon nyligen varit förbi och i brist på annat sätt att roa sig kastat en snöboll i huvudet på henne. Förmodligen någon av ungarna från skolan i närheten. Hon visar med händerna hur det runnit ned för hennes kinder, och det är inte smält snö det handlar om. Jag ser hur hon igen får tårar i ögonen bara av att berätta.
Ont som fan gör det. I henne. I mig. ”En boll av snö, hur farligt kan det vara?” Det är sant, det KAN vara helt ofarligt. Det kan också vara vänskapligt, faktiskt. I det här fallet är det något annat: En spark i ansiktet på den som ligger ned. Det är en symbolisk handling, och på många vis mobbing. Den tiggande kvinnan saknar hem, värme, jobb, utbildning, sammanhang, säkerhet. Och inte bara saknar, hon förbjuds tillgång till det här som för oss är självklarheter, romer har igenom århundradena aldrig erbjudits en ärlig chans. Snöbollskastaren vet att kastet kan trivialiseras som ett lätt rackartyg. I sitt undermedvetna förstår denne att kvinnan som sitter på gatan där, hon har inget sätt att försvara sig på. Kommer inte kunna skrika, kasta tillbaka eller på något sätt reagera, för hon lever på vårt samhälles nåd. Att behöva tigga är att aldrig någonsin få vara oberoende eller självständig. Just den här snöbollen säger ”sitt kvar där du. Jag kan inte tvinga bort dig, men du kommer aldrig vara välkommen.”
Så idag orkar jag inte vara konstruktiv. Jag är för arg. Det är vad jag blir när en människa anser sig ha rätten att nedvärdera en annan, redan hårt ansatt människa. Det är vad jag blir när jag ser ytterligare ett uttryck för systematisk, kollektiv och storskalig mobbing. Men, om jag hade orkat – då hade jag bett er alla stå upp för den svage ute på gatan.
