Idag läser jag en intervju av Jimmie Åkesson i DN.
Åkesson kan möjligtvis ha rätt i ett påstående, att det är effektivare att hjälpa krigsflyktingar i deras närområden. Men egentligen är han ointresserad av det. Han anpassar alla sina åsikter, upplevelser och handlingar efter en önskan, att så få människor som möjligt ska komma till Sverige. Hela tiden gör han antaganden, som alltid sluter upp i att ‘Sverige ska bevaras svenskt’. I hans resonemang måste vi förstå vad som kom först, på vilken grund huset står så att säga. Och inte är det någon sympati för syrier det handlar om.
Som vanligt är Sverigedemokraterna experter på att linda in sin politik. Experter på att framhäva en empati i deras åsikter. Men jag har studerat SD så objektivt jag kunnat i nästan tio år. Jag vet att bakom empatin döljer sig en strävan efter ett Sverige där alla är likadana. Där alla är svenska på ett sätt som passar SD. Och bakom den strävan finns rasism, som i sin tur bottnar i rädsla. Jag vet att empatin de visar är fårakläder, som knappt räcker ned till anklarna.
